Oron gäller inte kallelserna utan tiden efteråt. Unga afrikanska präster och kyrkliga ledare beskriver en växande grupp äldre präster som saknar vård, bostad och ekonomisk trygghet när den aktiva tjänsten tar slut.

Webbinarium om pensionerade präster

Frågan togs upp vid ett webbinarium den 16 september, organiserat av Pan African Theology and Pastoral Network (PACTPAN), Christian Association of Nigeria och andra kyrkliga organisationer.

Förutsättningarna är historiska. Prästvigningarna i Afrika ökade kraftigt från tidigt 1970-tal, och de stora kohorterna närmar sig nu pensionsåldern. Fr. Hyacinth Ichoku, vicekansler vid Veritas University, varnade för att tusentals präster i Nigeria och på hela kontinenten väntas gå i pension inom de närmaste åren.

«Från tidigt 1970-tal började vigningarna öka. Vi började få 20, och ibland 30, vigningar per år.»

Den nigerianske prästen och intellektuelle pekade på sambandet: «När antalet vigningar ökar, ökar också antalet pensionärer. Vi är medvetna om att dessa stora kohorter så småningom når pensionsåldern.»

Ett besök på ett ålderdomshem

Sociologen Bindré Roger Dayamba, en framstående ung katolsk ledare från Burkina Faso, återgav ett besök hos en pensionerad präst på ett ålderdomshem. Prästen hade varit populär och flitig, men när han inte längre kunde utföra sina tjänster skickades han dit – övergiven av familj, vänner och den kyrka han tjänat hela livet.

«Jag såg honom fälla tårar. Det kändes som att han hade dumpats där,» berättade Dayamba. Prästen kunde inte klara sig själv, och efter långa år i tjänsten besökte honom ingen längre.

«Erfarenheten visar att när en präst pensioneras utan barn eller nära familj börjar folk glömma honom och tappar kontakten när han inte längre är i aktiv tjänst,» tillade han.

Saknad struktur för vård och pension

Fr. Raymond Aina, rektor för National Missionary Seminary of St. Paul i Nigeria, beskrev rädslan bland yngre präster. Unga präster, sade han, drivs ofta av euforin över sin kallelse, men få tänker på dagen för pensionen.

«Vi är präster som faktiskt är rädda för pensionen… för när vi ser framåt inser vi att det inte finns några anläggningar eller strukturer för att ta hand om oss,» sade Aina.

Fr. Ichoku påpekade att kanonisk pensionsålder för präster är 75 år, men att systemet bryter samman när en präst blir sjuk tidigare. «När en präst plötsligt blir sjuk, vad händer då? Vilka ordningar för vård finns?» frågade han.

Frånvaron av hållbar vårdinfrastruktur på kontinenten har ofta tvingat pensionerade präster att leva på välgörenhet för att överleva.

Kamerun: kyrkan som glömmer sina egna

Den kamerunske prästen Fr. George Tomrila Ngalim reagerade starkt på övergivandet. «Det är otänkbart att en präst ska offra sitt liv i kyrkans tjänst och sedan hamna i glömska,» sade han till ACI-Africa. «Han förtjänar materiell och andlig vård från stiftet som han har gett sitt liv åt.»

I Kamerun, liksom i övriga Afrika, placeras pensionerade präster vanligtvis i församlingar där de fortsätter tjänstgöra. Men Ngalim noterade att de yngre präster som leder dessa församlingar ofta saknar tid att ge de äldre männen den omfattande vård de behöver. «Pensionerade präster behöver mycket uppmärksamhet.»

Källa: Catholic World Report.