Den armeniska katolska kyrkan har överlevt massakrer, folkmord, svält och andra prövningar. Patriark Raphaël Bedros XXI Minassian beskriver den fortsatta närvaron i Mellanöstern som ett arv som kräver både tro och praktiskt ansvar.
”Detta är ett stort ansvar, och västvärlden förstår ibland inte dess omfattning”, sade han i en exklusiv intervju med EWTN News, genomförd i samarbete med den regionala systerredaktionen ACI MENA.
Bzommar-klostret står kvar i Libanon
Minassian pekade på klostret Our Lady of Bzommar som ett konkret tecken på denna uthållighet. Klostret har i flera århundraden varit säte för den armeniska katolska patriarkala stolen i Libanon.
Byggnaden och dess invånare har gått igenom krig, ekonomisk utsatthet och andra svårigheter. Klostret står ändå kvar. För patriarken är det inte bara en historisk plats, utan en bild av en kyrka som fortsätter att bära sitt uppdrag när förutsättningarna förändras.
Den armeniska katolska kyrkan, liksom andra kyrkor i gemenskap med den universella kyrkan, har enligt Minassian uppgiften att leva sin tro, vittna genom sitt exempel och tjäna sitt folk med kärlek och öppenhet. Det gäller både de andliga och sociala behoven.
Förföljelsen formade en personlig tro
Patriarken talade också om sin egen familjehistoria. Han tillhör den första generationen som föddes efter folkmordet på armenier 1915. Hans far blev föräldralös till följd av folkmordet.
Den erfarenheten har lärt honom att svåra prövningar kan fördjupa hoppet och stärka kristna i deras kallelse. Tron ska bevaras, identiteten bäras öppet och uppdraget föras vidare, sade han. För Minassian är de tidigare generationernas uthållighet ett exempel han själv försöker följa.
Han sade samtidigt att den kristna närvaron under senare händelser i regionen inte har fått tillräckligt effektivt internationellt stöd. Patriarkerna i de östliga kyrkorna bär därför ett särskilt ansvar som fäder och tjänare för sina församlingar. De måste arbeta uthålligt för att möta människornas behov.
Kristus är grunden för framtidshoppet
Trots utvecklingen i Mellanöstern och andra delar av världen uttryckte Minassian förtroende för att kriserna kommer att passera. Hans tillit ligger i Jesus Kristus, som enligt honom är närvarande i eukaristin, och i Guds omsorg om sina barn.
”There are no challenges or difficulties that we cannot overcome before returning to continue our mission and bear witness to the whole world,” sade han.
För patriarken är hoppet därför inte en förnekelse av historien. Det växer ur minnet av dem som överlevde, ur klostret som fortfarande står och ur en kyrka som försöker tjäna sina människor under press.
