Rom omkring år 540 var platsen där Gregorius föddes i en inflytelserik senatorsfamilj. Han utbildades för ett offentligt liv och blev redan i trettioårsåldern stadsprefekt, ett av Roms högsta civila ämbeten.

Gregorius lämnade senare förvaltningen och blev benediktinmunk. En stor del av familjens förmögenhet gick till klostergrundningar, bland annat på Sicilien. Även familjens villa på Celio-kullen i Rom byggdes om till ett kloster helgat åt aposteln Andreas.

Från stadens förvaltning till klostret

Som stadsprefekt hade Gregorius ansvar för delar av administrationen och försvaret. Det offentliga ämbetet gav honom erfarenhet av Rom och dess institutioner, men han valde därefter en annan livsform. I det intilliggande Oratorio di Sant’Andrea bodde han tillsammans med sina bröder.

Klosterkyrkan San Gregorio Magno al Celio finns fortfarande kvar på platsen. Där förknippas Gregorius med övergången från ett romerskt ämbetsliv till ett liv präglat av bön, studier och klosterdisciplin.

Texter som formade bilden av helgon

Gregorius lämnade efter sig predikningar, bibelkommentarer, brev och helgonberättelser. I Dialogi skildrade han heliga män och kvinnor, däribland Benedikt av Nursia. Ett manuskript från början av 1100-talet visar hur hans texter fortsatte att läsas och avbildas långt efter hans död.

Inom konsten framställs han ofta sittande vid en pulpet och skrivande. En duva finns intill honom som symbol för den gudomliga inspirationen. Bilden knyter an till föreställningen om Gregorius som författare under den helige Andes ledning.

Katolskt magasin beskriver honom som en av den västliga kyrkans fyra stora kyrkolärare från senantiken. De tre andra är Ambrosius av Milano, Augustinus av Hippo och Hieronymus.

Namnet lever i den gregorianska sången

Gregorius har också gett namn åt den gregorianska sången. Den liturgiska sångtraditionen växte fram ur den äldre romerska kyrkans sång och erkändes av Andra Vatikankonciliet som den romerska liturgins egen sång.

Traditionen bär alltså hans namn, även om den växte fram över tid. Gregorius arv finns både i de skrivna texterna och i kyrkans liturgiska ljudbild.

Den påven Gregorius den store räknas därmed både som kyrkans lärare och som en gestalt mellan samhällsstyrelse och klosterliv. Hans väg började i den romerska förvaltningen och slutade i en kyrklig tradition som fortsatt att prägla västlig kristendom.