Söndagens evangelium handlade om hur kristna ska agera när en medmänniska gör fel. Påven Leo XIV kopplade texten till den skyldighet som följer av kärleken: att tala sanning, söka försoning och ta ansvar för gemenskapen.

Evangeliet enligt Matteus beskriver en stegvis väg. Den som har blivit sårad eller ser en synd ska först tala med den andre enskilt. Om det inte räcker kan ytterligare två eller tre personer kallas in. Först därefter blir hela menigheten berörd, om situationen kräver det.

Rättelse utan förödmjukelse

Detta är enligt påven inte en metod för att vinna en konflikt. Det är en form av omsorg om en bror eller syster. Målet är att den andre ska lyssna och att relationen ska kunna återupprättas.

Att tala på tu man hand kräver mer än att framföra en anklagelse. Det kräver uppriktighet, tålamod och en ordning som inte hoppar direkt till offentlig kritik. Den som väljer klagomål och baktaleri får ofta en snabbare väg ut ur samtalet, men problemen blir kvar och situationerna låser sig.

Påven sade att öppen dialog kan göra det möjligt för människor att samlas kring gemensamma önskningar, sorger och förhoppningar. Konflikter behöver då inte bli slutpunkter. De kan också bli tillfällen att växa.

Kärleken som skuld

Den andra bibeltexten som låg bakom angelus var Paulus brev till romarna. Där sammanfattas budorden i uppmaningen att älska sin nästa som sig själv. Påven knöt detta till Jesu undervisning om förlåtelse och till bönen Fader vår, där människan ber om att få sina skulder förlåtna.

Det finns alltså en skuld mellan människor som inte handlar om pengar eller juridiska krav. Den består i kärlek. All den omsorg och godhet som en människa har tagit emot kan göra henne friare, men också mer beredd att bära ansvar för andra.

Vatican News återgav påvens ord från angelusbönen i Vatikanstaten. Han beskrev kärleken som något kristna är skyldiga varandra, utan att den därför blir ett tvång som binder dem.

Bön och gemenskap

Evangeliet slutar med Jesu löfte om att han är närvarande där två eller tre samlas i hans namn. Påven Leo XIV kopplade löftet till den praktiska vägen genom konflikter: en gemenskap kan be tillsammans, tala sant och söka en gemensam riktning.

Det kräver också att människor inte använder gemenskapen som en scen för att ställa någon till svars. Den offentliga delen av processen kommer sist, inte först. Den enskilda dialogen är därmed inte ett sidospår utan den första prövningen av kärleken.

Budskapet i predikan var att kristen gemenskap inte hålls samman enbart av enighet. Den formas också av förmågan att korrigera varandra utan förakt, att ta emot korrigering och att låta förlåtelsen få en konkret form.