Ärkebiskop Carlo Maria Viganò ger ut en bok om skillnaden mellan påveämbetet och personen som innehar det. Verket behandlar också lydnad, motstånd mot kyrkliga beslut och den kris som Viganò anser har vuxit fram i kyrkan efter Andra Vatikankonciliet.
Boken har titeln Den stora schismen: När påven är påveämbetets första fiende. Den publicerades den 28 augusti och finns enligt presentationen i digital och tryckt form på italienska, engelska, franska, spanska och tyska.
Påveämbetet skiljs från personen
En huvudtes är att påveämbetet är en gudomlig institution, medan den påve som innehar ämbetet kan vara antingen en trogen förvaltare eller, med Guds tillåtelse, ett hinder för den institution han leder. Boken riktar därmed blicken mot förhållandet mellan Petri stol och den person som utövar dess myndighet.
Viganò beskriver denna åtskillnad som en separation mellan den petrinska tjänsten och dess innehavare. Enligt hans analys har den konciliära och synodala utvecklingen förändrat den legitima kyrkliga auktoriteten och riktat den mot mål som strider mot Jesu Kristi vilja.
Kritik mot seminarier och teologisk utbildning
En annan del av boken gäller utbildningen av präster och den teologiska undervisningen. Viganò anklagar seminarier och undervisningsinstitutioner för intellektuell, filosofisk och teologisk utarmning. Han menar att modernismen har påverkat dem från grunden och gjort dem oförmögna att bekänna den katolska tron i dess helhet.
Den kyrkliga hierarkin sägs sedan Andra Vatikankonciliet ha fjärmat sig från traditionen. I bokens framställning kopplas detta till modernistiska, synodala och globalistiska riktningar. LifeSiteNews, som rapporterar om utgivningen, beskriver arbetet som ett bidrag till debatten om påveämbetet och kyrklig auktoritet.
Försvar för motstånd mot olagliga order
Boken försvarar ett så kallat nödläge som grund för motstånd mot olagliga order. Viganò tar ställning för dem som bevarar den traditionella mässan och den traditionella katolska läran även när de hamnar i konflikt med kyrkliga överordnade.
Den prästerliga S:t Pius X-föreningen nämns som ett exempel. Enligt bokens argumentation skyddar föreningen traditionen också när dess hållning står i motsats till delar av hierarkin. Frågan gäller därför både liturgi och gränserna för lydnad inom kyrkan.
Paulus och den yttersta tiden
Viganò läser kyrkans kris i ett eskatologiskt perspektiv. Han hänvisar till Paulus andra brev till Thessalonikerna och till begreppet katechon, den kraft som enligt denna tolkning håller tillbaka det yttersta sammanbrottet.
Förräderi från dem som sitter på Petri stol och avfall inom kyrkan placeras i samma tolkningsram. Boken framställs som ett försvar för påveämbetet mot dem som, enligt författaren, använder dess funktioner och auktoritet på ett otillbörligt sätt.
