Den 10 oktober är minnesdagen för Daniel Comboni, en av 1800-talets mest betydande missionärer och den förste katolske biskopen i Centralafrika. Han dog i Khartoum 1881, femtio år gammal.

Den ende som överlevde

Comboni föddes 1831 i Limone sul Garda vid Gardasjön, som son till fattiga trädgårdsarbetare. Av familjens åtta barn var han den ende som överlevde barndomen. Sorgen efter syskonen och ett liv i hårt arbete präglade uppväxten.

Föräldrarna, Luigi och Domenica, höll fast vid sin tro trots familjens svåra omständigheter och gav sonen en kristen uppfostran. Som ung skickades Daniel till Verona för att studera vid det institut som grundats av den vördnadsvärde Nicola Mazza. Där fullföljde han studierna och kom i kontakt med missionärer. Berättelserna om de japanska martyrerna gjorde särskilt intryck på honom. Prästkallelsen tog form under dessa år, och 1854 prästvigdes han.

Sudan och malaria

Tre år efter prästvigningen reste han med en mindre grupp från Mazzainstitutet till Sudan. Efter fyra månader nådde de Khartoum. Det extrema klimatet, sjukdomarna och mötet med den brutala slavhandeln visade honom omedelbart vilka svårigheter missionen skulle innebära.

Till sina föräldrar skrev han: ”Vi måste arbeta hårt, svettas och dö. Men tanken på att få svettas och dö av kärlek till Jesus Kristus och för de mest övergivna själarnas frälsning i världen är alltför ljuv för att vi skulle kunna avstå från detta stora verk”.

Malaria tvingade honom efter en tid i Sudan att återvända till Verona.

Rädda Afrika genom Afrika

År 1864 befann han sig i Rom och bad vid aposteln Petrus grav. Där fick han den inspiration som ledde fram till hans stora missionsplan: att rädda Afrika genom Afrika. Afrika var inte en kontinent som utifrån skulle erövras för Kristus – en kyrka skulle i stället få växa fram genom Afrikas eget folk, inte bara som mottagare av evangeliet utan som dess aktiva bärare.

En central del av planen var att utbilda afrikanska präster och kateketer. Comboni ville också skapa missions- och utbildningsinstitut på platser där förhållandena var mindre krävande än i Centralafrika. Planen omfattade inte bara evangelisation utan också utbildning inom jordbruk, hantverk och sjukvård.

År 1867 grundades missionsinstitutet som senare skulle bli Jesu Hjärtas Combonimissionärer. Några år därefter grundades också Combonimissionärssystrarna. Comboni deltog i Första Vatikankonciliet som teolog åt Veronas biskop och fick omkring sjuttio biskopar att underteckna en namninsamling om evangelisationen av Centralafrika. År 1877 utnämndes han till apostolisk vikarie för Centralafrika och vigdes till biskop.

Åren 1877–1878 drabbades Sudan av svår torka, följd av en omfattande svältkatastrof. Befolkningen halverades och missionens verksamhet reducerades till nästan ingenting. Den 10 oktober 1881 dog Comboni i Khartoum.

Vägen till helgonförklaringen

Combonis mission levde vidare efter hans död. Ett mirakel som tillskrevs hans förbön erkändes 1995, och året därpå saligförklarades han av paven Johannes Paulus II. Ytterligare ett mirakel öppnade vägen till helgonförklaringen 2003.

Comboni motsatte sig likgiltighet inför människors utsatthet och ville att kyrkan skulle stå nära dem som lämnats utanför – en kyrka som delar deras liv och arbetar för värdighet och frihet.

Källa: Katolskt magasin.