Den 10 oktober är Daniel Combonis minnesdag. Han föddes 1831 i Limone sul Garda vid Gardasjön, som son till fattiga trädgårdsarbetare, och blev en av 1800-talets mest betydande missionärer samt den förste katolske biskopen i Centralafrika.

Den ende som överlevde

Av familjens åtta barn var Daniel den ende som överlevde barndomen. Barndomen präglades av sorgen efter syskonen och ett liv i hårt arbete. Trots familjens svåra omständigheter höll föräldrarna, Luigi och Domenica, fast vid sin tro och gav sonen en kristen uppfostran.

Som ung skickades Daniel till Verona för att studera vid det institut som grundats av den vördnadsvärde Nicola Mazza. Där fullföljde han sina studier och kom i kontakt med missionärer. Särskilt inspirerad blev han av berättelserna om de japanska martyrerna. Det var under dessa år som hans prästkallelse tog form, och han prästvigdes 1854.

Sudan och malaria

Tre år efter prästvigningen reste han tillsammans med en mindre grupp från Mazzainstitutet till Sudan. Efter fyra månader nådde de Khartoum. Det extrema klimatet, sjukdomarna och mötet med den brutala slavhandeln visade honom omedelbart vilka svårigheter missionen skulle innebära. Till sina föräldrar skrev han: ”Vi måste arbeta hårt, svettas och dö. Men tanken på att få svettas och dö av kärlek till Jesus Kristus och för de mest övergivna själarnas frälsning i världen är alltför ljuv för att vi skulle kunna avstå från detta stora verk”.

Efter en tid i Sudan tvingades Comboni på grund av malaria att återvända till Verona.

Rädda Afrika genom Afrika

År 1864 befann han sig i Rom och bad vid aposteln Petrus grav. Där fick han den inspiration som ledde fram till hans stora missionsplan: att rädda Afrika genom Afrika. Afrika var inte en kontinent som utifrån skulle erövras för Kristus – en kyrka skulle i stället få växa fram genom Afrikas eget folk, inte bara som mottagare av evangeliet utan som dess aktiva bärare.

En central del av planen var att utbilda afrikanska präster och kateketer. Comboni ville också skapa missions- och utbildningsinstitut på platser där förhållandena var mindre krävande än i Centralafrika. Planen omfattade inte bara evangelisation utan också utbildning inom jordbruk, hantverk och sjukvård. År 1867 grundades missionsinstitutet som senare skulle bli Jesu Hjärtas Combonimissionärer, och några år därefter grundades också Combonimissionärssystrarna. Comboni deltog också i Första Vatikankonciliet som teolog åt Veronas biskop och fick omkring sjuttio biskopar att underteckna en namninsamling om evangelisationen av Centralafrika. År 1877 utnämndes han till apostolisk vikarie för Centralafrika och vigdes till biskop.

Åren 1877–1878 drabbades Sudan av svår torka, följd av en omfattande svältkatastrof. Befolkningen halverades och missionens verksamhet reducerades till nästan ingenting. Den 10 oktober 1881 dog Daniel Comboni i Khartoum, endast femtio år gammal.

Vägen till helgonförklaring

Combonis mission levde vidare efter hans död. År 1995 erkändes ett mirakel som tillskrevs hans förbön, och året därpå saligförklarades han av påven Johannes Paulus II. Ytterligare ett mirakel öppnade vägen till helgonförklaringen 2003.

Comboni motsatte sig likgiltighet inför människors utsatthet och ville att kyrkan skulle stå nära dem som lämnats utanför. Hans vision var en kyrka som delar deras liv och arbetar för värdighet och frihet, precis som påve Leo XIV betonar i den apostoliska uppmaningen Dilexi te om kärleken till de fattiga, där kärleken till Kristus knyts samman med kyrkans ansvar för de mest utsatta. Helige Daniel Comboni – be för oss!

Källor: Katolskt magasin.