Benedictus XVI:s tal i Paris 2008 är utgångspunkten för en intervjubok av biskopen av Trondheim, Erik Varden, och Nicolas Diat. Boken har getts ut på franska hos Fayard under titeln Introduction à la vie cachée.
I en intervju med Le Journal du Dimanche, som Vatican News refererar, förklarar författarna vad de menar med det fördolda livet. I boken försvarar de tystnadens fruktbarhet, sökandet efter Gud och det monastiska livet.
Talet läses stycke för stycke
Diat berättar att han redan vid deras första möte föreslog att de skulle kommentera talet vid Collège des Bernardins stycke för stycke. Förebilden var hur en abbot kommenterar den helige Benedikts regel vid kapitlet: tålmodigt och utan att lämna någon väsentlig punkt oberörd.
Benedictus XVI ville i talet reflektera över klosterväsendets och den västerländska kulturens ursprung. Varden lyfter fram kunskap som ett centralt begrepp i talet. Enligt Diat visade påven hur längtan efter Gud ger en civilisation dess själ.
Diat anser att många texter åldras tillsammans med de omständigheter under vilka de skrevs, medan Joseph Ratzingers ord tycks få större djup med tiden. Han läser talet som en återgång till frågan om vem vi lever för – en fråga som samtidens händelser skymmer men aldrig kan uttömma.
”Talet vid Collège des Bernardins är en kompass”, sammanfattar Diat.
Det fördolda livet kräver tålamod
Varden tar avstamp i en tid som vill visa upp allt, för alla, hela tiden. Enligt honom kan en Instagramkultur skänka glädje, men den räcker inte för att ge livet en riktning.
Det fördolda livet är enligt Varden den dimension där de verkligt intressanta sakerna sker, ofta långsamt och utan spektakulära händelser att berätta om. Att odla den dimensionen kräver tålamod, som han beskriver som både svårt och givande.
