Quito saknar ett nationellt stödprotokoll för kvinnor och familjer som förlorar ett barn under graviditeten. Juristen Pablo Proaño vill se förändringar i vården, arbetsrätten och reglerna för vad som händer med barnets kvarlevor.
Debatten tog fart efter att Stefano, son till president Daniel Noboa och hans hustru Lavinia Valbonesi, avled till följd av en komplikation under graviditeten. Inrikesminister Nataly Morillo meddelade dödsfallet den 15 augusti och framförde sina kondoleanser till familjen.
På sociala medier ifrågasatte flera personer att förlusten beskrevs som ett barns död. Andra menade att saken borde ha förblivit privat. Proaño, som arbetar vid juristbyrån Dignidad y Derecho, säger att reaktionerna visar bristande förståelse för graviditetsförlust och brist på empati som går utöver den politiska debatten om presidentens styre.
Vården saknar ett nationellt protokoll
Proaño anser att sjukhus ska ha rutiner för kvinnor som just har förlorat ett barn. I flera latinamerikanska länder används så kallade fjärilsprotokoll. En fjärilssymbol placeras vid patientens säng för att uppmärksamma personalen på situationen och behovet av varsamt bemötande.
I Ecuador finns inget officiellt protokoll från hälsoministeriet. Enskilda sjukhus kan införa egna rutiner, men det beror på deras ledningar. Proaño vill att kvinnor ska få ett separat rum, helst inte på en förlossningsavdelning där de möter andra nyblivna mödrar och hör spädbarn. Symbolen ska också hindra personal från att ställa frågor om var barnet är.
Psykologiskt stöd bör ingå i vården. Proaño hänvisar till att Världshälsoorganisationen uppskattar att en av fyra kvinnor någon gång har upplevt en graviditetsförlust. Förlusten kan påverka både den psykiska hälsan och beslutet att senare försöka få ett barn till. Sorgen kan också väckas på nytt när den drabbade möter andra kvinnor med spädbarn.
Tre dagars ledighet räcker inte
Den rättsliga hjälpen behöver enligt juristen fortsätta efter sjukhusvistelsen. I Ecuador behandlas graviditetsförlust ofta som ett familjeärende som ger tre dagars ledighet. Proaño menar att tiden inte räcker för den som drabbas av depression eller behöver återhämta sig från en svår förlust.
Han pekar också på en lucka i anställningsskyddet. Gravida omfattas av ett förstärkt skydd på arbetsmarknaden, men skyddet gäller inte på samma sätt när barnet har avlidit. Vissa återvänder till arbetet under stark psykisk press och riskerar därefter att förlora anställningen.
Föräldrar bör få besluta om kvarlevorna
En annan fråga gäller barnets kropp eller kvarlevor. Enligt de regler Proaño beskriver görs en gräns vid graviditetsvecka 22. Före den veckan är sjukhus inte skyldiga att lämna ut kvarlevorna till föräldrarna. De kan i stället hantera dem på annat sätt, använda dem i forskning eller lämna dem till institutioner.
Det kan beröva föräldrarna möjligheten att begrava sitt barn och få en plats att sörja vid. Proaño vill att vården ska ge tydlig information och inhämta informerat samtycke. Föräldrarna ska kunna välja om de vill ta hand om kvarlevorna och, om de avstår, få besluta om den slutliga hanteringen.
Ett barn även före födelsen
Proaño menar att frågan också är kulturell. Föräldrar som redan känner till graviditeten och väntar på barnet har hunnit skapa en psykologisk och social förväntan. Därför kan kommentarer om att kvinnan snart kan bli gravid igen uppfattas som ett försök att radera förlusten.
Han vill se statliga insatser på tre områden: stödprotokoll i vården, samtycke vid hanteringen av kvarlevor och längre ledighet för föräldrar. Förebyggande mödravård, bland annat kontroll av vitamin- och hormonbrist, kan enligt honom dessutom minska vissa graviditetsförluster.
Uppgifterna har rapporterats av EWTN News efter en intervju med ACI Prensa.
