Den 9 oktober firas sankta Ingrid av Skänninge, grundaren av dominikansystrakonventet i Skänninge. Hon föddes som Ingrid Elofsdotter och dog hösten 1282, bara ett år efter att klostret officiellt invigts.

Dotter till rikets högsta aristokrati

Inte mycket finns nedtecknat om Ingrids barndom och uppväxt. Att hon var dotter till en östgötsk högfrälseman vid namn Elof är dock känt, liksom att hennes släkt tillhörde rikets högsta aristokrati. Utöver fädernegodsen ägde ätten flera gårdar på Öland.

Ingrid gifte sig med en adelsman. När hon blev änka beslöt hon sig för att leva sitt liv enbart för Gud. Hon började bära dominikansystrarnas ordensdräkt och följa dess levnadsregler.

Ett av hennes syskon var ordensriddaren Johan Elofsson, som var svärfar till Birger Persson – heliga Birgittas far.

Krets kring Petrus de Dacia

Ingrid tillhörde en krets av fromma kvinnor kring dominikanen Petrus de Dacia, som då var lektor i Skänninge konvent. I ett av sina brev beskriver Petrus att en av hans ”andliga döttrar” levde ett särskilt asketiskt liv och upplevde många mysterier. Det antas generellt att det var Ingrid han avsåg.

Klostret grundas omkring 1272

Omkring 1272 grundade Ingrid dominikansystrakonventet i Skänninge. Till en början var klostret informellt. Efter flera personliga besök i Rom lyckades hon till sist få påven Martin IV:s godkännande, och 1281 invigdes klostret med Ingrid som priorinna.

Klostret kallades till en början S:t Martins kloster, efter Martin av Tours, eftersom det redan fanns en kyrka uppkallad efter honom på ägorna. Från sin välbärgade släkt mottog Ingrid många donationer, och klostret frodades.

Hösten 1282 gick Ingrid bort.

Lokalhelgon – och vallfartsmål

Efter sin död betraktades Ingrid som helgon, och många började vallfärda till klostret. Officiellt var hon dock bara ett så kallat lokalhelgon. När heliga Birgitta helgonförklarades 1391 började man därför från svenskt håll verka för att även få Ingrid officiellt helgonförklarad. Trots ett träget arbete under konciliet i Konstanz 1414 lyckades man inte, men 1499 tillät påven Alexander VI skrinläggning av hennes reliker, vilket skedde under högtidliga former 1507.

Först efter Ingrids död började man kalla klostret S:ta Ingrids kloster. Det var här som heliga Birgittas yngsta dotter, Cecilia, var novis då Birgitta och hennes make åkte på pilgrimsfärd till Santiago de Compostela. Birgitta hade tänkt sig att dottern skulle förbli i klostret, men Cecilias äldre bror, som var hennes tillfälliga förmyndare, tog henne ur klostret och gifte bort henne innan hon hann avge sina klosterlöften.

Det sista kungliga skyddsbrevet för S:ta Ingrids kloster utfärdades 1521 av Kristian II. Klostret finns med i källorna ända fram till 1547, då Gustav Vasa gav order om att bryta stenen ur klosterbyggnaderna för att använda till slottsbygget i Vadstena. Redan innan dess ska det ha eldhärjats. Rester av klostrets murar grävdes fram under första hälften av 1900-talet, och på klostergården finns en delvis rekonstruerad brunn.

Ingrid finns också avbildad i kyrklig konst, bland annat i Finströms kyrka på Åland, där hon står bredvid sankt Henrik.

Källa: Katolskt magasin.