Den 7 april 2009 landade Mariela Villanueva i Venezuela med ett klart mål: att avsluta sitt äktenskap med Harold Figueras. Fem år hade gått sedan Harold lämnat familjen i Peru och byggt upp ett nytt liv i ett annat land.

Mariela bar på sorgen efter en lång separation. Hon hade också bestämt sig för att skriva under skilsmässopappren. När hon kom till Venezuela hade hon redan börjat en omvändelseprocess, men höll fast vid ett sista hopp.

Ett möte vid barmhärtighetens timme

Paret hade bestämt träff på en onsdag klockan tre på eftermiddagen. Platsen var densamma där de hade uppvaktat varandra flera år tidigare. Tiden sammanföll med barmhärtighetens timme.

Harold hade förberett sig för konfrontationen. Han hade skrivit ned en lista över alla anklagelser han ville framföra när han såg Mariela. När hon kom letade han febrilt efter pappret.

Det som sedan hände liknade inte den strid någon av dem hade föreställt sig. Mariela öppnade armarna för att omfamna honom. Harold har senare sagt att han då förstod att det bara var han som ville kämpa.

Omfamningen återställde inte äktenskapet samma dag. Mariela hade fortfarande med sig smärtan efter separationen, och Harold levde ännu i en annan relation. Det skulle dröja nästan en månad innan han avslutade den relationen och bestämde sig för att återvända till sin familj.

De hade mötts i Venezuela 1998

Harold och Mariela träffades 1998 vid Venezuelas ingenjörshögskola. Han arbetade med system. Hon var en ung jurist som drev en juridisk konsultverksamhet med dussintals medarbetare under sig.

Äktenskapet kom senare att präglas av sår och avstånd. Harold lämnade familjen i Peru och började om på annat håll. Mariela blev kvar med följderna av uppbrottet. När de möttes igen var det därför inte fråga om att enkelt återgå till livet före separationen.

I en intervju med ACI Prensa, EWTN News spanskspråkiga systertjänst, har Harold beskrivit mötet som den första stora vändpunkten. Paret vittnar om att Jesus den dagen vann den första striden i deras äktenskap.

Från social formalitet till omvändelse

Harold har också berättat att han tidigare hade sett kyrkligt äktenskap som en social formalitet. Han brukade skämta om präster och hade inte betraktat vigseln som ett uttryck för en tro som skulle forma vardagen.

Marielas gest kom däremot efter att hon själv hade börjat söka en annan väg. Hon hade inte kontroll över Harolds beslut och kunde inte radera åren av separation. Det hon kunde göra var att möta honom utan den strid hon hade förberett sig på.

Berättelsen slutar inte med själva omfamningen. Den beskriver i stället ett äktenskap som behövde gå igenom en fortsatt process efter återföreningen. Först efter separationen, den nya relationen och beslutet att återvända kunde paret börja om.