Joseph Calasanz byggde skolor för barn som annars stod utanför utbildningen. När en präst i en av skolorna sexuellt utnyttjade elever valde Calasanz ändå att inte avsätta honom. Han gav prästen i stället en högre administrativ post i den unga orden.
Beslutet skulle enligt Calasanz ha skyddat eleverna och hindrat skolverksamheten från att slås sönder av prästens mäktiga familj. I efterhand framstår det som en åtgärd som skyddade organisationen och förövaren snarare än barnen.
Skolor för barn utan pengar
Calasanz var präst och kom från en mycket inflytelserik romersk familj. I slutet av 1590-talet organiserade han avgiftsfria offentliga skolor, vid en tid då utbildning i praktiken var förbehållen de mycket rika.
Skolorna växte under hans ledning i flera delar av Italien. De fromma idealen var knutna till en konkret verksamhet: barn skulle få undervisning oavsett familjens ekonomi. Orden han grundade, piaristerna, blev däremot relativt liten. Den är omkring en tiondel så stor som jesuitorden, vilket bidrar till att Calasanz är mindre känd i dag.
En skola i Neapel administrerades av prästen Stefano Cherubini. Enligt den genomgång som publicerats av The Pillar utsatte Cherubini sina elever för sexuella övergrepp. När Calasanz fick kännedom om detta flyttade han honom från skolan till en högre post inom orden.
Familjen och den kyrkliga makten
Calasanz tycks ha räknat med att beslutet skulle skydda eleverna från ytterligare övergrepp och samtidigt hålla orden och dess skolor vid liv. Cherubini tillhörde en familj med sådan makt att prästen sannolikt inte skulle ha dömts straffrättsligt för sina handlingar.
Detta är den del av historien som inte passar in i en enkel berättelse om en helig skolgrundare. Calasanz agerade i en miljö där familjeband, ordenspolitik och kyrklig auktoritet påverkade vilka beslut som var möjliga. Men eleverna förblev de som saknade makt.
Calasanz hamnade också på fel sida i andra kyrkliga konflikter. Han stödde sin vän Galileo Galilei, som ofta hamnade i strid med de kyrkliga myndigheter som samtidigt var mest benägna att stödja hans arbete med heliocentrism och atomism.
En lärare med ett svårt arv
Calasanz räknas som en av motreformationens kreativa tänkare och som en av kyrkans stora lärare. Påven Pius XII utsåg honom senare till universellt skyddshelgon för katolsk utbildning.
Den kyrkliga vördnaden har ofta vuxit genom ordensfolk och andra andliga efterföljare som förvaltat helgonens berättelser. Det gör Calasanz skolinsats lätt att minnas och beslutet kring Cherubini lättare att tränga undan.
De två delarna måste ändå hållas ihop. Skolorna förändrade barns möjligheter i Italien och var förankrade i evangeliets uppdrag. Samma ledare valde samtidigt en lösning som inte satte elevernas skydd först när en präst hade utsatt dem för övergrepp.
Calasanz historia handlar därför inte bara om vem som grundade skolorna eller vem som senare fick kyrkans erkännande. Den handlar också om vad en institution gör när skyddet av barn kolliderar med familjens makt, ordens överlevnad och rädslan för konflikt.
