Liturgin skulle inte längre lämna de troende som åskådare. Den skulle ge dem möjlighet att förstå firandet, ta del i bönerna och förena sitt eget liv med Kristi offer. Det var huvudlinjen i påven Leo XIV:s katekes onsdagen den 26 augusti, den sista i serien om konstitutionen Sacrosanctum concilium.

Liturgin som kyrkans levande handling

Påven Leo XIV ägnade katekesen åt motiven bakom den liturgireform som Andra Vatikankonciliets fäder ville främja. Utgångspunkten var att liturgin inte är en statisk ordning. Den har genom århundradena utvecklats och förändrats som en levande verklighet i kyrkan.

Genom kyrkans riter hålls frälsningsverket levande i minnet. Samtidigt får människan möjlighet att leva i relation till Gud och komma i kontakt med den händelse som liturgin firar. Därför kan deltagandet inte begränsas till fysisk närvaro.

Gesterna och orden har en avgörande roll i firandet. De troende behöver förstå vad som sker och kunna svara med bön, handling och tro. Ett närvarande kroppsligt deltagande utan andlig delaktighet var enligt resonemanget inte tillräckligt.

Ord och böner skulle bli mer tillgängliga

Reformen tog sikte på liturgins dubbla uppgift. Den förmedlar kyrkans lära, men är också kyrkans samtal med Gud. Därför måste tron och fromheten kunna uttryckas på ett sätt som de troende omedelbart kan förstå.

Det innebar ett behov av att göra bibeltexternas och bönernas rikedom mer tillgänglig. Även ordningen i firandet skulle göras klarare och enklare än den som fanns i de liturgiska böcker som användes vid tiden för konciliet.

Motivet var inte enbart pedagogiskt. När liturgin placerades i centrum av kyrkans liv skulle den också tydligare framträda som den främsta platsen för det gudomliga livet som ges åt människan. Det heliga firandet skulle därför inte betraktas utifrån, utan tas emot och levas av dem som deltar.

Montini beskrev liturgin som både gudomlig och mänsklig

Vatican News återger hur den blivande påven Paul VI redan 1962 beskrev liturgin som ett uttryck för både det gudomliga och det mänskliga. Orden fanns i ett brev till de troende i ärkestiftet Milano, där Giovanni Battista Montini då var ärkebiskop.

I denna syn är liturgin mer än prästens handling. De troende bär fram offret tillsammans med honom och lär sig samtidigt att bära fram sig själva. Deltagandet får därmed en personlig och gemensam dimension: människan förenas med Kristus och växer i enheten med Gud och med andra.

Före katekesen lästes ett avsnitt ur Hebreerbrevet. Där ställs tidigare offer mot Kristi offer, som bärs fram en gång för alla. Påven knöt denna text till liturgins grund: kyrkans firande gör det möjligt för de troende att träda in i det som Kristus har gjort och att svara på Guds vilja.