Det är lätt att föreställa sig en kyrka utan sociala medier, läckta texter och ständiga kommentarer. Men den mänskliga frestelsen är densamma: att bedöma tron på avstånd och göra kyrkolivet till en fråga om bekvämlighet.

Petrus hade inga självklara meriter

Jesus ställer frågan till apostlarna: «Who do men say that I am?» Petrus svarar genom Guds nåd och bekänner Kristus som Guds Son. Därefter får han uppdraget att vara klippan för kyrkan, trots att hans bakgrund inte pekar mot någon självklar ledarroll.

Påven Petrus var fiskare, inte en framstående intellektuell eller en skolad expert på Torah. Vid sitt första möte med Jesus erkänner han sin synd. Under passionsberättelsen förnekar han dessutom Jesus tre gånger. Svagheten blir inte ett hinder för uppdraget, men den försvinner inte heller ur berättelsen.

Frågan efter två tusen år blir därför inte bara varför någon ska lita på Petrus och hans efterträdare. Den gäller också vad kyrkans auktoritet bygger på. Svaret är inte att de män som bär uppdraget alltid är imponerande. Det är att kyrkan tar emot sitt uppdrag från Kristus.

Den första konklaven hade inga kommentarsfält

Jesus samlar apostlarna och inleder det som kan beskrivas som den första påvliga konklaven. Om händelsen hade utspelat sig i dag hade samtalet snabbt fått ett digitalt efterspel. Apostlarnas texter hade läckt. Kommentarerna hade fyllts av invändningar, misstankar och försök att förklara vad de egentligen menade.

En del av ironin ligger i att Petrus inte väljs för sin mediala förmåga. Han får inte uppdraget för att han kan vinna en debatt eller formulera en felfri offentlig profil. Kyrkans historia börjar med en bekännelse, men också med en människa som har misslyckats.

Det moderna informationsbruset förändrar inte detta. Fler poddar och fler analyser kan ge sammanhang, men de ersätter inte kyrkans liv. Den som placerar Bibeln i knät och läser evangelierna på egen hand kan få många insikter. Frestelsen är ändå att göra tron privat, avskild från sakramenten och församlingen.

Brödtalet skilde lärjungarna åt

Efter brödundret går Jesus på vattnet och talar om sitt gudomliga uppdrag. I Johannes sjätte kapitel följer undervisningen om eukaristin. Jesus säger att människan måste äta hans kropp och dricka hans blod för att ha liv i sig.

De flesta lärjungarna lämnar honom. De hade väntat sig en brödkung och finner i stället ett anspråk som kräver tro. Det är en hård scen, eftersom den visar att avståndet till kyrkan inte alltid börjar med ett intellektuellt argument. Ibland börjar det med att Kristi ord inte längre passar den troendes förväntningar.

Söndagen ställer den praktiska frågan

Varför gå upp tidigt, få barnen färdiga och ta sig till mässan för att möta hostningar, gråt och en predikan som kanske låter bekant? Frågan är banal, men den återkommer. Kyrkan konkurrerar med sömn, skärmar och ett liv där många vill slippa ytterligare krav.

Präster kan samtidigt leva i församlingskokonger och missa den press som de troende bär i vardagen. Ett sådant avstånd gör inte mässan mindre nödvändig, men det kan göra vägen dit svårare. Kyrkans svar kan inte vara att låtsas som om hindren saknas.

I en text publicerad av Catholic World Report ställs dessa frågor mot Petrus berättelse. Den pekar mot en kyrka där tron inte vilar på perfekta ledare, felfria församlingar eller ständigt nya förklaringar. Den kräver att människan lämnar åskådarplatsen och faktiskt går in genom kyrkans dörr.