Den tjugoandra söndagen under året ställer människans instinkt att undvika lidande mot en annan väg: att låta sitt tänkande förnyas. I läsningarna från Romarbrevet och Matteusevangeliet blir frågan praktisk. Hur handlar man när Guds väg går genom motstånd och smärta?

Reflektionen publiceras av Vatican News och är skriven av benediktinen Edmund Power. Han börjar i Paulus ord om att frambära kroppen som ett levande offer. Människan är inte bara den som tar emot gudstjänsten. Hon är också den som överlämnar sig själv.

Två sätt att tänka

Paulus beskriver en skillnad mellan att formas av världen och att förvandlas genom sinnets förnyelse. Det handlar inte om att söka lidande för lidandets skull. Det finns inget fel i att försöka minska det. Men den naturliga impulsen är att undvika lidandet till varje pris, medan den kristna vägen kräver en annan blick på det som inte går att undanröja.

Samma spänning återkommer i evangeliet. Petrus har nyss bekänt att Jesus är Messias, den levande Gudens son. När Jesus sedan talar om sitt kommande lidande protesterar Petrus. Hans kärlek till Jesus hindrar honom från att se längre än den omedelbara smärtan.

Jesus svarar hårt. Petrus tänker mänskligt, inte utifrån Gud. Därmed blir han, enligt texten, en frestare. Den tro som nyss uttryckte en riktig bekännelse har ännu inte fått en motsvarande förståelse av vad bekännelsen innebär.

Jeremia och den omöjliga uppgiften

Den första läsningen låter profeten Jeremia tala ur utmattningen. Han har ett budskap som ingen vill höra och en uppgift som går emot hans egna instinkter. Han fortsätter ändå att tala.

Power jämför detta med en sträng rubrik i Benedikts regel: “If a brother is asked to do something impossible”. Frågan är inte om allt svårt ska accepteras utan prövning. Frågan är vad som sker när en människa inte längre kan välja den enkla utvägen.

”När människor berättar för mig hur svårt deras liv är försöker jag lyssna med medkänsla, men till slut finns det bara två möjligheter: att ge upp eller att snubbla vidare”, skriver Power i reflektionen. Formuleringen beskriver inte en lösning på lidandet. Den beskriver ett val inför verkligheten när den inte kan göras om.

En tro som ändrar handlingen

Paulus och Matteus pekar mot samma rörelse. Kristet tänkande är inte bara en åsikt om världen. Det formar handlingen. Den som låter sitt sinne förnyas kan fortfarande försöka lindra smärta, protestera mot orättvisa och söka en väg ut. Men han eller hon behöver inte låta varje motgång bestämma vad som är sant.

I nästa del av kyrkoåret läses Filipperbrevet under de tjugofemte till tjugoåttonde söndagarna under året. Där återkommer Paulus till samma riktning: att ha det sinnelag som finns i Kristus Jesus.