Över 300 kvinnor samlades under rättegången utanför domstolen i Plymouth, Massachusetts, för att stödja Lindsay Clancy. Hon är åtalad för att ha dödat sina tre barn, men i den offentliga berättelsen kom hon att framställas som det främsta offret.
Kvinnorna bar rosa kläder, rosetter och handgjorda skyltar med orden ”Believe” och ”She Needed Help”. När kamerorna riktades mot dem sänkte de skyltarna och höjde fingrarna i små, samordnade hjärtan. Domstolens trappa fick därmed en roll som gick utöver platsen för en rättegång. Den blev en samlingspunkt för en grupp som ville visa lojalitet med den åtalade.
Försvaret hänvisade till hennes psykiska tillstånd
Clancy erkände att hon hade strypt vart och ett av barnen med träningsband. Barnen var åtta månader, tre år och fem år gamla. Hon åtalades för mord, medan hennes advokater hävdade att hennes psykiska tillstånd gjorde henne oförmögen att hållas ansvarig för gärningarna.
Enligt den berättelse som spreds bland supportrarna var Clancy i stället ett offer för ett patriarkalt rättssystem och en överbelastad vård. Den påstådda förlossningsdepressionen och bristen på behandling placerades i centrum. Barnen, vars liv tog slut, försvann samtidigt ur berättelsen.
Även barnens far hamnade i bakgrunden. Han fann sina barn livlösa efter att de hade dödats av hans hustru. I rättegångens offentliga efterspel syntes han främst genom inlägg på sociala medier, där enstaka kändisar försökte antyda att han själv kunde ha dödat barnen.
Rosa kläder blev ett gemensamt språk
Stödet begränsade sig inte till närvaro. Kvinnorna stod tätt tillsammans, viftade med skyltarna och bar uttryck av sorg. Deras uppträdande skapade en gemensam bild av smärta och tillhörighet. När samma färg, samma symboler och samma gester återkom dag efter dag fick gruppen också en tydlig offentlig identitet.
Analysen kommer från Catholic World Report, där Anne Hendershott beskriver samlingen som mer än ett uttryck för stöd till en enskild åtalad. Kvinnorna tycks, enligt Hendershott, ha sökt mening, gemenskap och moralisk klarhet i en situation som annars saknar en enkel rollfördelning.
Det är också därför Clancy kunde bli en samlande figur. Hennes lidande gick att förstå och efterlikna. De tre barnens död gav däremot ingen motsvarande plats för identifikation. När supportrarna gjorde modern till martyr försvann offren ur fokus.
En rättegång blev plats för en större berättelse
Samlingen utanför domstolen handlade därför inte bara om skuldfrågan. Den formade en berättelse om kvinnor, vård och rättvisa där medkänslan riktades nästan helt mot den åtalade. Skyltarna bad om tro och hjälp, men lämnade litet utrymme åt frågan om de barn som inte längre kunde tala.
Rättens prövning gäller Clancys ansvar för tre dödsfall. Utanför domstolen pågick samtidigt en annan prövning: vilken människa som skulle få rollen som offer, och vilka liv som skulle räknas i den offentliga sorgen.
