Söndagsplikten gäller även den som bor där bussen inte går. Det är min tes. I ett land där närmaste mässa kan ligga två timmar bort och tidtabellerna aldrig räknat med liturgin frestas vi att göra plikten till en flexibel inre röst: man menar det gott, man ber hemma, räknas det inte? Nej. Det räknas inte – och det är dags att sluta låtsas att det gör det.

En kyrka per län är ingen ursäkt

Den katolska kyrkan i Sverige är en diaspora-kyrka, och det är inget klagomål utan en beskrivning. Stockholms stift betjänar hela landet med ett tjugotal församlingar och kapell. En familj i Jämtland kan ha närmaste söndagsmässa en timmes bilfärd bort; en pensionär utan körkort i en norrländsk by har i praktiken inget annat val än att organisera sin helg kring en skjuts. I februari, när det är mörkt vid tre och vägen är halkig, är den kostnaden verklig. Men det är inte kyrkans skuld – det är hennes verklighet, och vår.

Läran är här tydligare än vår praxis. Mässan är inte en andlig övning bland andra utan deltagandet i Kristi offer, källan och höjdpunkten av det kyrkliga livet. Att avstå från den på söndagen utan rimligt hinder är en allvarlig synd, säger kyrkan. Frågan är vad som räknas som hinder. Avstånd är ett hinder – men ett hinder som kan övervinnas med planering är inte samma sak som ett hinder som inte kan övervinnas alls.

Det starkaste motargumentet

Låt mig säga det bästa som kan sägas mot min tes, så som dess försvarare faktiskt gör. Söndagsplikten, säger de, är en regel för gemenskapen, inte ett instrument för skuldbördan. Kyrkan har historiskt lättat på plikten där präster saknats; missionförsamlingar utan mässa i årtionden levde ändå i nåden. Att belasta en ensam mor med skuld för att hon inte kan genomföra en sex timmar lång resa med tåg och regionbuss är pastoral okänslighet. Gud ser hjärtat. En familj som ber rosenkransen vid köksbordet, följer mässan i radio och lever söndagen som vilodag uppfyller, menar dessa röster, pliktens innersta mening: helgandet av den sjunde dagen. Regeln är till för människan, inte människan för regeln. Och har inte biskoparna själva beviljat dispens under pandemin, bevisande att plikten kan lyftas när omständigheterna kräver det?

Detta är ingen halmgubbe. Det är en seriös pastoral ståndpunkt med stöd i kyrkans egen tradition av dispens.

Vad dispens är – och vad den inte är

Mitt svar: skillnaden mellan dispens och självbetjäning är att dispens beviljas, inte tas. Pandemiårens upphävande kom från biskoparna, inte från varje familjs egen bedömning. När plikten lyfts av den som har myndighet att lyfta den, talar kyrkan; när var och en lyfter den själv, talar världen – med världens röst om att söndagen är en ledig dag man fyller efter eget tycke.

Jag medger motargumentets ena halva: ingen ska bära skuld för ett hinder hon inte kan röra. Den sjuke, den utan varje möjlighet till transport, den vars arbetsgivare inte ger ledigt – dessa lever i verklig nöd, och kyrkans tradition möter dem med barmhärtighet, inte anklagelse. Men motargumentets andra halva förväxlar det svåra med det obekväma. En timmes bilfärd är inte omöjlig. En mässa varannan söndag med hemmabön däremellan är inte idealisk, men den är något helt annat än att slopa söndagen. Och det konkreta: flera landsortsförsamlingar i stiftet har redan löst detta – skjutslistor organiserade från staden, familjer som tar grannens barn i baksätet, den som ringer runt på lördagskvällen. Det är inte heroiskt. Det är vad en församling är. Helgonet för dagen är inte den som ber vackrast utan den som kör.

Vad vi ska göra på söndag

Tre saker följer. För det första: den som kan komma till mässan ska komma, och sluta beskriva avståndet som ett hinder när det är en kostnad. Kostnader betalas. För det andra: stadsförsamlingarna har ett ansvar de inte kan delegera till enskilda samveten. En diasporaförsamling som inte organiserar transport till sina avlägsna medlemmar har inte förklarat plikten – den har exporterat den. För det tredje: den som verkligen inte kan komma ska inte nöja sig med en vag känsla utan göra söndagen till en söndag – hemmabön, dagens evangelium, vilodag – och när det är möjligt söka mässa på en vardag i stället.

Söndagen är inte kyrkans tjänst till oss, som vi tar emot om den passar. Den är kyrkans form, och vi formar oss efter den. En kyrka som är få i antal och långt spridd har inte råd att låta varje medlem fundera sig fri. Det finns en mässa på söndag i Östersund, i Umeå, i Malmö – på polska, engelska, svenska och arabiska. Ta dig dit. Fråga någon om skjuts – eller erbjud en.