Vatikanen. Tio år efter att påve Franciskus publicerade den apostoliska uppmaningen Amoris laetitia om kärleken i familjen har biskopar från hela världen samlats i Paulus VI-salen. Mötet pågår 7–14 oktober och öppnades på onsdagen av påven Leo XIV med ett tal om familjepastoralen och de frågor som återstår.

Delade berättelser från kyrkorna

Mötet har titeln ”Ten years after Amoris laetitia: proclaiming the Gospel with families today”. Påven kallade det samman den 19 mars i år, med ledarna för de östliga kyrkorna och ordförandena för biskopskonferenserna som deltagare. Programmet innehåller plenarsessioner, grupparbete och bönetider. Avslutningen blir en mässa som påven själv firar, och dagarna ska mynna ut i en sammanfattande rapport.

I sitt öppningstal uppmanade påven de samlade att dela det som vuxit fram i de lokala kyrkorna under de tio år som gått sedan dokumentet publicerades.

»Jag hoppas att, genom de många berättelser ni för med er från era kyrkor och från olika kulturella sammanhang, en gemensam berättelse om dessa tio år gradvis kan ta form, en som kännetecknas av glädje och hopp och som gör det möjligt för oss att ärligt möta de prövningar och svårigheter som återstår.«

Enligt påven har hans föregångare och kyrkan fortsatt längs den väg som andra Vatikankonciliet visat, genom att hålla fast vid äktenskapets och familjens betydelse. Han erinrade om att konciliefäderna placerade familjens värdighet i konstitutionen Gaudium et spes om kyrkan i den moderna världen. Därigenom erkände de, enligt påven, att familjelivet ger en särskild ingång till tidens stora kulturella, ekonomiska, sociala och politiska frågor – bland annat fredsarbetet mellan folken. Dessa frågors sammanflätning är ännu tydligare i dag, sade han.

Frågor som kräver mod

Påven riktade också uppmärksamheten mot frågor som enligt honom förtjänar att mötas med mod. En av dem är det växande avståndet mellan hur sexualitet och närhet lever och den kristna synen på äktenskapet.

Unga människor längtar fortfarande efter kärlek, trohet och tillhörighet, sade påven, men många finner det svårt att se hur en sådan syn på kärleken kan ta gestalt i deras egna liv, eller att tro att ett livslångt åtagande är villkoret för att nå det de önskar. Ekonomisk osäkerhet, migration, våld, ensamhet och andra former av känslomässig sårbarhet formar också människors val och de möjligheter de kan föreställa sig för sin framtid.

Bland de frågor påven ställde fanns: vad söker människor egentligen under dessa kulturella förändringar? Vad avslöjar deras glädje och hopp, sorg och oro för oss? Var öppnar kyrkans pastorala språk och praktiker en väg, och var når de inte människors hjärtan eller hjälper dem att göra det goda?

Sårbarheten i centrum

Ett särskilt fokus låg på sårbarheten, som enligt påven starkt präglar människors liv och deras relation till Gud och kyrkan. Erfarenheten av sårbarhet väcker frågan om vi förmår stanna kvar nära varandra när livet inte blir som hoppats, och om vi kan känna igen nådens verk även i situationer präglade av begränsningar, sår och till synes misslyckande.

”Vilken sorts kyrka möter människor just när de är som mest sårbara?” var en av frågorna påven ställde. Hjälper församlingarna dem att upptäcka att de fortfarande har en plats, ett ansvar och gåvor att ge?

Familjerna själva deltar i kyrkans uppdrag i vardagen, genom kärlek och trohet, omsorg och förlåtelse, uppfostran av barn, vidaregivandet av tron och omsorgen om äldre och utsatta, sade påven. På så sätt vittnar familjerna om evangeliet och bidrar till kyrkans liv och mission.

Påven betonade också att mycket kan läras av familjerna. Sårbarheten är gemensam för den mänskliga tillvaron och för kyrkans liv. Guds folks visdom når pastorer genom den gemensamma tron, som upplyser alla familjer – även situationer präglade av svårigheter, ensamhet och till synes misslyckande.

Amoris laetitia markerade, enligt påven, ett viktigt steg på den väg kyrkan vandrat i sin omsorg om familjen och äktenskapet. I sitt budskap från mars i år skrev han att det finns platser och omständigheter där kyrkan kan bli jordens salt endast genom lekmännen och i synnerhet genom familjerna – en kallelse som dokumentet inbjuder att ta på allvar.

Källa: Vatican News.