Två bilder från Bibeln används för att beskriva två sätt att leva: Babels torn, byggt av högmod, och Jerusalems murar, återuppförda av Nehemja tillsammans med ett helt folk. I sin nya encyklika Magnifica humanitas låter påven Leo XIV bilderna ställa en fråga om den kärlek som styr människans val.

Babels väg söker storhet, kontroll och egen vinning. Nehemjas väg börjar mindre. Den bygger på gemensamt arbete och på insikten att det som ska bestå inte kan skapas av en människa ensam. Påven varnar för det han kallar Babels syndrom: tron att människan kan bli allsmäktig och att framgång kan uppnås utan hänsyn till andra.

Babels torn byggdes av högmod

Det handlar inte bara om politiska beslut eller stora samhällsprojekt. Samma motsättning kan synas i arbetslivet och i familjen. Frågorna är konkreta: Är jag på min arbetsplats den som bara kräver och gör det som plikten kräver? Lever jag i min familj enbart för egen del, eller också för min partner och mina barn?

Påvens resonemang riktas mot ett liv där den egna nyttan blir måttstocken. Människoliv, lidande och fattigdom lämnas då utanför beräkningen. Den enskilda människans värde får ge vika för resultat, status eller känslan av att stå på toppen.

Det moderna livet kan lätt dras mot ständig förändring och jakt på nästa upplevelse. Men människans uppgift är inte att rida från den ena vågtoppen till den andra i ett permanent rus. Det går att sikta högt, skriver Tervaportti i Katolinen.fi, men arbetet måste börja i det lilla och vila på tilliten till att människor kan göra något tillsammans.

Nehemja byggde med hela gemenskapen

Nehemja blir motbilden till Babel. Jerusalems murar återuppfördes inte genom en ensam hjältes kraft utan genom att en gemenskap tog ansvar. Bilden pekar mot ett samhälle där människor bär en del av arbetet och där resultatet är till för fler än den som håller i projektet.

Det perspektivet gäller också de människor som sällan hörs. Enligt påvens resonemang finns det djupt i människans inre en kallelse till kärlek till nästan, särskilt till dem som befinner sig i en utsatt position och inte får gehör i världen omkring dem.

Augustinus beskrev två kärlekar

Som augustinier hämtar Leo XIV också stöd hos den helige Augustinus. I Magnifica humanitas återkommer bilden av två kärlekar som strider om herraväldet i människans hjärta. Den ena riktas mot det egna jaget och kan leda till den jordiska staden, där självkärleken går så långt att Gud föraktas. Den andra riktas mot Gud och formar den himmelska staden, även när den innebär att det egna jaget måste träda tillbaka.

Påven beskriver inte konflikten som något som tillhör en avlägsen tid. Den finns också i nyhetsflödet och i vardagens beslut. Egenintresse kan ställas mot människoliv, bekvämlighet mot ansvar och makt mot omsorg.

Frågan blir därför inte bara vilken väg samhället väljer. Den gäller också nästa samtal, nästa arbetsuppgift och nästa beslut i hemmet. Där börjar den byggnad som antingen tjänar en ensam ambition eller flera människors liv.