Även Alexandria Ocasio-Cortez säger numera att "Woke 1 was crazy". Det är en anmärkningsvärd formulering från en av rörelsens mest profilerade politiker. Men har något egentligen förändrats? Det är utgångspunkten för en essä av James Kalb i Catholic World Report den 5 oktober 2026.
En affär i brittisk akademi
Kalb pekar på den så kallade Jason Arday-affären, som enligt honom visar wokeness' fortsatta makt i den brittiska elitakademin. Där, skriver han, sitter de erkända förvaltarna av västerlandets högsta intellektuella anspråk. Att woke-överväganden fortfarande spelar roll i den miljön tyder på att i grund och botten har inte mycket förändrats alls.
Det är en motbild till den bild som politiska nyheter förmedlar. Sedan Kalb skrev en krönika om wokeness 2020 har saker och ting tyckts ha modererats. Trumpadministrationen har gått emot DEI-krav. Högsta domstolen i USA har tagit avstånd från en grundpelare i akademiska affirmative action-program: användningen av ras som kriterium vid antagningar.
Wokeness som logisk konsekvens
För Kalb är wokeness ingen tillfällig modevåg. Den är, skriver han, en direkt konsekvens av den egalitariska uppfattningen att skillnader mellan grupper inte bidrar nämnvärt till ekonomiska och sociala ojämlikheter. På den grunden är en ojämlikhet som skillnaden i medellön mellan män och kvinnor en systemisk orättvisa som måste avskaffas.
Det nuvarande rättvisebegreppet kräver att jämlika individer och grupper hamnar i jämlika positioner. Frågan blir då varför vissa grupper inte innehar lika många prestigefyllda och lukrativa positioner. Antingen beror det på institutionaliserad orättvisa – eller på att grupperna inte har vad det krävs och inte förtjänar positionerna. Det senare är enligt Kalb ingen hållbar hållning i offentlig debatt.
"It is very difficult to avoid that logic in today's public life."
Politikens egenfördel
Här kommer demokratin in. Att främja varje individs egenintresse är vad politik i ett demokratiskt konsumtionssamhälle påstår sig handla om. I en sådan miljö, frågar sig Kalb, hur många politiker – som måste erbjuda något åt alla – kommer att lyckas länge med att hävda att ojämlikheter inte bör åtgärdas?
Svaret ligger enligt Kalb i frågans retorik. Logiken pekar åt ett håll. Den som accepterar premissen att jämlika människor ska hamna i jämlika lägen hamnar snart i kravet på att skillnaderna mellan grupper ska förklaras av orättvisor – och på att orättvisorna ska utrotas.
En fara för kyrkan
Kalb återvänder också till vad han skrev 2020. Wokeness' ambition och moralism tillät, enligt hans dåvarande bedömning, inga oberoende auktoriteter eller standarder. Just därför utgjorde den en fara för Kyrkan och tron. En rörelse som inte erkänner några standarder utöver sig själv kan enligt Kalb inte förhandlas med – den kan bara motstås eller accepteras.
Att politikens väder har vänt, med DEI-krav som avvecklas och domstolsutslag mot ras som antagningskriterium, förändrar enligt Kalb inte grunden. Wokeness är inte i första hand en uppsättning policyer utan en rättviseuppfattning som sitter djupare i det offentliga samtalet. Så länge den egalitariska premissen står fast kommer dess konsekvenser att återvända, i nya former och under nya namn.
Essän i Catholic World Report är därmed ingen segerdeklaration. Den är en påminnelse om att skiften i Washington inte i sig avvecklar en idé. Idén lever vidare där den har sina starkaste fästen – inte minst i akademin, som enligt Kalb fortfarande fungerar som dess förvaltare.
