Missilerna bestämmer dygnsrytmen i Ukraina. Syster Liji Payyapilly, indisk nunna i Josefasystrarna av Saint-Marc, beskriver ett liv där varje morgon inleds med tacksamhet för att ha vaknat och varje kväll avslutas med tacksamhet för att fortfarande leva.

Vi somnar varje dag rädda, för vi vet inte när missiler eller drönare kommer. Varje morgon tackar vi Gud för att vi vaknat, och varje kväll tackar vi för att vi fortfarande lever. Ukrainerna lever genom en mycket farlig tid. Men vi har rätt att leva i trygghet, utan rädsla, precis som varje annat land.

Inför Ukrainas självständighetsdag har hon i en intervju med Vatican News vittnat om resor till städerna vid fronten. När hon säger ”vi” trots sin brytning menar hon det ukrainska folket. Dit kom hon för nästan 25 år sedan.

Klostret i Pavsjyno räcker inte till

Hemmahörande i byn Pavsjyno i Transkarpatien, nära Mukatjevo, tar syster Liji emot besökare för själavårdande samtal och förbön. Hennes rykte som bönens kvinna har spridit sig långt utanför klostrets murar – katoliker och icke-katoliker söker henne i hela landet. Före pandemin kunde 700 människor komma på en enda dag. Nu gäller tidsbokning tre dagar i veckan.

Kriget har ändrat ansiktena vid dörren. De som kommer nu har anhöriga som saknas, mödrar som förlorat sina barn, kvinnor som blivit änkor. Att få trösta, stötta och be för dem kallar hon en dyrbar del av tjänsten.

Men alla kan inte ta sig till Transkarpatien. Därför beslöt hon att i stället resa dit människorna finns. Tjänsten vilar på kongregationens karisma: eukaristisk adoration och evangelisation. I adorationen uttrycker hon sin kärlek till eukaristin, säger hon, och hon evangeliserar genom sitt eget vittnesbörd – Herren har rört hennes liv, och för henne är han levande.

Scener hon trodde tillhörde 1940-talet

Redan 2016 fördes hennes mission till Mariupol och Donetsk. Efter den ryska fullskaliga invasionen 2022 växte kravet att se krigets sår med egna ögon. Tv-bilderna räckte inte.

I Sumy i norr och i Zaporizjzja i sydost, på inbjudan av biskop Jan Sobilo, mötte hon det som sällan når nyheterna.

Jag såg människor stå i kö från klockan fyra på morgonen för en bit bröd. När jag kom till Ukraina 2004 berättade äldre människor om hungern under andra världskriget. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag på 2000-talet skulle se samma scen med egna ögon: tusentals människor i kö för en bit bröd och en konservburk.

De som förlorat allt berättade för henne: vi hade mark, vi hade ett hem – vi trodde aldrig att livet skulle göra oss till tiggare. Mitt i nöden arbetade albertinbröderna i Zaporizjzja, som bakar bröd och delar ut förnödenheter till familjer och barn.

Proteser och omfamningar i Dnipro

I Dnipro delade syster Liji församlingsbornas vardag, med drönarna och missilerna över staden. När hon omfamnade människor som förlorat hoppet brast många i gråt. Till och med den gesten blev en sorts befrielse, säger hon.

På militärsjukhuset blev hon mållös. Framför henne stod män i 35- till 40-årsåldern som lärde sig gå med proteser och greppa saker med händer som inte längre var deras egna.

När jag såg dem förstod jag att de förlorat sina ben och armar så att jag inte skulle förlora mina. De skyddade mig, de skyddade oss. Hur mycket lidande har de inte uthärdat för att försvara vårt land, vår ukrainska jord och vårt folks värdighet.

Kharkivs park och Khersons nyfödda

I Kharkiv mötte hon frivilligas insatser och en livsvilja som överraskade henne. Hon har rest i många europeiska länder men aldrig sett en vackrare park än den i Kharkiv, säger hon – mitt under kriget, medan missilerna far över hustaken.

Vi kämpar för att kunna leva på vår egen jord. Ukraina försvarar sig för att få leva. Vi ska inte erövra någon: vi försvarar oss helt enkelt så att vi får leva.

Kherson är en ödelagd stad där inget hus står oskatt. Under en enda mässa flög 20 drönare förbi. Prästen, fader Maksym, lärde henne reglerna: vid sikte av drönare, spring under ett träd – men akta dig för minor bland löven och i övergivna väskor. Trots vattenbristen hörde hon invånarna tacka Gud. Vår styrka är bönen, sa de. Vi vet inte om vi lever i morgon, men vi vill leva och dö som ukrainare.

En far till två barn, Oleksij, förklarade varför många stannar: vart ska vi ta vägen, vem väntar oss – och våra gamla mödrar vägrar lämna sina hem. En 56-årig kvinna, sårad i en bombning, tvättade sig med vatten som samlats droppe för droppe i ett glas.

Hoppets tecken i Kherson blev en liten flicka som just fötts. Om barn föds där, säger syster Liji, kommer Kherson att fortsätta leva.