Vid mötet i Rimini riktade påven Leo XIV en uppmaning till ansvar. Han bad deltagarna att möta en tid av krig, ojämlikhet och teknisk makt med barmhärtighet, inte med nya fiendebilder.

Barmhärtighet mot det falska realistiska

Till de tusentals unga som deltar i det årliga mötet sade påven att katolsk kultur måste pröva den verklighet som människor lever i. Mot en så kallad realism som rustar upp sinnen, ord och nationer ställde han en annan realism: den som ser även motståndaren som en bror eller syster.

“Against the false realism that rearms minds, words, and nations, Catholic culture today must set the realism of mercy, in which there can be no enemies, and all people, even adversaries, are brothers and sisters to be looked in the eye and encountered in truth.”

Uppmaningen gäller inte bara politiken. Påven talade om behovet av människor som konkret vill frigöra samlivet från misstänksamhet, arbetet från vinstdyrkan och teknik och finans från en ekonomi som tjänar döden.

Det kristna svaret är kärleken, sade han. Den är, i hans formulering, frälsningens metod och tar form i den korsfäste Messias. Att följa Kristus efter 1900-talets katastrofer innebär därför att erkänna att det onda inte kan besegras med mer ont.

Mötet ska vara en korsväg

Rimini-mötet växte fram ur erfarenheten inom Communion and Liberation. Påven beskrev det inte som en sluten enklav utan som en korsväg för möten och samtal. Därför kallade han detta för ansvarens stund.

Deltagarna uppmanades också att ta risker och bredda sina band utanför snäva gemenskaper. Grupper och rörelser får inte bli ett sätt att dra sig undan människor med andra kulturer, erfarenheter eller perspektiv. De ska i stället öppna vägen till hela verkligheten, särskilt till de fattigaste.

Kärlek kan samtidigt inte bygga på tvång, indoktrinering eller rekrytering. Den finns bara där frihet, ett verkligt möte och en generös gåva av sig själv finns med.

Krig och ojämlikhet kräver ansvar

Påven bad deltagarna synliggöra de orättvisa maktförhållanden som ligger bakom fattigdom och ojämlikhet, krig och miljökatastrofer. Det är också ett kriterium för katolska lekmäns sociala och politiska engagemang, enligt resonemanget i talet.

Vatican News kopplar orden till den internationella situationen. Krigen blir fler, civila och barn dödas i Gaza och Ukraina, och stater lägger större summor på upprustning. I det läget blir fred inte en allmän princip utan ett krav på handling.

Påven har sedan början av sitt pontifikat talat om en fred som är ”obeväpnad och avväpnande”. Uttalandet i Rimini placerar den hållningen i ett bredare krav på att förändra relationer, ekonomi och politiskt ansvar.

Det finns också en historisk återklang. När Johannes Paulus II talade vid mötet 1982 beskrev han ord som ”möte” och ”vänskap mellan folken” som vackra under dramatiska tider. Fyrtiofyra år senare är omständigheterna mer osäkra. Orden från Rimini var därför inte bara avsedda för mötet, utan som en uppmaning till de människor som ska bära dem vidare.