När jag kommer ut från S:t Kristoffers kyrka på Malmbrogatan hör jag Ölandsbron innan jag ser den. Vinden tar i. På Larmtorget sitter redan valaffischerna i flera lager. Någon har tejpat över ett leende. Någon annan har skrivit ett ord jag inte upprepar här. Det är fyra veckor kvar till söndagen den 13 september, då Sverige väljer riksdag, region och kommun på samma dag. Förskottsröstningen öppnar den 26 augusti. Jag tänker gå till mässan först. Sedan tänker jag rösta.

Jag heter Helena och bor i Kalmar. Jag är katolik. Det är inte en identitet jag hänger på ytterdörren och inte en hemlighet jag gömmer i byrålådan. Det är det liv jag försöker leva: söndagsmässa, bikt när samvetet skaver, katekes med barnen på lördagar, en tallrik mat till den som nyss kommit och inte kan språket än. I vår kyrka hörs svenska, polska, vietnamesiska och mer därtill. Vi är inte många. Vi är tillräckligt många för att fylla bänkarna när det är högtid, och tillräckligt få för att varje frånvaro märks.

Katolskt liv är inte en åsikt. Det är en adress.

Att vara katolik i Sverige är att bo i en minoritet som inte längre är exotisk och inte heller är majoritet. I Kalmar syns det konkret. Kyrkan ligger på Malmen, i ett gammalt kapell som en gång var metodisternas S:t Paul. Helgonet över dörren är stadens eget: Kristoffer, han som bar Kristus över vattnet. Jag har tänkt på det mer i år. Vi bär inte Kristus bara till altaret. Vi bär honom till arbetet, till hemtjänsten, till skolskjutsen, till kommunfullmäktiges åhörarplats. Om vi inte gör det, gör någon annan det med ett annat evangelium: nyttan, rädslan, släkten, partiet.

Vardagen är inte heroisk. Den är tidig buss, kvällsmat, en granne som frågar varför barnen inte är med på fotbollscupen just den söndagen. Ibland är svaret mässan. Ibland är svaret att vi kommer efter. Jag vägrar den svenska frestelsen att göra tron till en inre känsla som inte får störa schemat. Tron som inte syns i kalendern är en tro jag inte litar på hos mig själv.

Det finns en annan frestelse, särskilt hos oss som är få: att hålla oss undan politiken. Vi ska inte stöta oss. Vi ska vara tacksamma att vi får ha en kyrka överhuvudtaget. Vi ska inte låta som om vi vill styra landet. Jag har hört det i fikarummet och jag har tänkt det själv. Det är en bekväm lydnad. Den är inte katolsk.

Kyrkan ber oss inte om ett partinamn. Hon ber oss om en röst.

I april i år publicerade Justitia et Pax i Stockholms katolska stift en uppmaning inför valet den 13 september. Den heter just så. Den pekar inte ut ett parti. Den gör något strängare: den påminner om att de döpta är kallade att bygga Guds rike också på den politiska arenan, lokalt, regionalt och nationellt. Andra Vatikankonciliet sade det i Gaudium et spes. Kommissionen upprepar det nu, svart på vitt: under alla omständigheter ska de troende rösta. De ska också informera sig. Den som kan kandidera ska inte skämmas för det.

Texten skiljer på två slags frågor, och den distinktionen är det bästa jag läst på länge i svensk valrörelse. Det mesta i dagspolitiken hör till det som kallas praktisk visdom: säkerhet, ekonomi, klimat, brott, migration, socialförsäkringar, vem som ska bilda regering. Där får två katoliker med rent samvete landa olika. Demokrati är inte en åsiktsgemenskap. Den är en ordning för att lösa värdekonflikter utan att slå varandra i skallen. Solidaritet, subsidiaritet och det gemensamma goda ska lysa upp avvägningen. Inte ersätta den.

Sedan kommer de absoluta värdena. De sätter gränsen för vad som överhuvudtaget är moraliskt försvarbart. Varje människa har rätt till livet från befruktningen till den naturliga döden. Det är inte en kampanjparoll. Det är personalitetsprincipen, densamma som bär Kyrkans tal om rättigheter, rättvisa och fred. Johannes Paulus II skrev det i Evangelium vitae. Dikasteriet för trosläran upprepade det 2024 i Dignitas infinita. Abort och dödshjälp fördöms inte för att de är omoderna. De fördöms för vad de är: det avsiktliga dödandet av den som inte kan värja sig.

Justitia et Pax skriver rent ut att en grundlagsändring som skriver in en så kallad rätt till abort i regeringsformen vilar för andra läsning i den riksdag vi nu ska välja. Över trettio tusen ofödda barn mister livet varje år i Sverige. Alla nuvarande riksdagspartier står bakom både förslaget och den gällande abortlagen. Kyrkan beklagar det djupt. Jag också. Det betyder inte att jag slutar rösta. Det betyder att jag inte låtsas att valet är en smakfråga om skattesatser när livet självt står på spel i andra frågor som fortfarande inte är låsta.

Dödshjälpen är en sådan fråga. Där finns fortfarande skillnader. Vissa partier vill att staten förutsättningslöst utreder en legalisering. I länder som infört dödshjälp har just en sådan utredning varit första steget. Andra partier avvisar både utredning och sak. Kommissionen säger att katoliker har en skyldighet att först söka en röst som faktiskt kan påverka lagstiftningen om de absoluta värdena under mandatperioden 2026–2030. Först därefter får den praktiska visdomen väga resten. Inte tvärtom. Inte som en efterhandskonstruktion när partifärgen redan är vald.

Kalmar röstar också i kommunen

Vi har tre valsedlar. Jag hör katoliker tala som om bara riksdagen räknas. Det är ett Stockholmsfel. I Kalmar kommun beslutas om äldreomsorg, skola, färdtjänst, hur vi talar om de som inte röstas in i någon fin salong. I regionen beslutas om förlossning, palliativ vård, den sista tiden. Om Kyrkan lär att livet är okränkbart till den naturliga döden, då är hemtjänstens minutjakt och bristen på palliativa platser inte sidospår. De är själasörjning i offentlig regi, eller bristen på den.

En sak till lyfter Justitia et Pax särskilt, eftersom den ser ut att bli valfråga igen: konfessionella skolor. Det finns ingen katolsk partilinje för hur skolpengen ska räknas. Det finns däremot en gräns. Föräldrar har rätt och plikt att forma barnens uppfostran. Internationella konventioner slår fast det. Staten får kräva en gemensam läroplan och kontrollera kunskaperna. Staten får inte kräva att hela skoldagen ska tömmas på bön, välsignelse och tro, samtidigt som andra livsåskådningar utan vidare blir obligatoriska inslag i undervisningen. Den dubbelheten känner jag igen. Den syns inte bara i storstäderna.

Jag ska inte låtsas att jag har en färdig lista. Jag ska läsa partiernas texter om dödshjälp. Jag ska läsa vad de säger om skolan, om den som är gammal, om den som just fått uppehållstillstånd och om den som inte fått det. Jag ska lyssna efter tonen. Kommissionen ber oss bedöma inte bara förslagen utan sätten att tala om de människor som berörs. Det är en hårdare prövning än de flesta debatter i teven. Man hör snabbt vem som talar om personer och vem som talar om problem.

Vi får inte klyva församlingen efter valsedel

Paulus VI varnade för att ta den egna praktiska visdomen för den katolska tron. Två lika goda katoliker, som båda har låtit tron lysa upp omdömet, kan hamna i olika bås. Så länge samvetet har tagit de absoluta värdena på allvar och vägt sociallärans principer, är den andre inte en avfälling. Han är en syster eller bror som räknade annorlunda. Om vi förlorar det, förlorar vi mer än ett val. Vi förlorar förmågan att gå till kommunion bredvid varandra på Malmbrogatan i oktober.

Jag uppmanar alltså inte till ett parti. Jag uppmanar till lydnad mot det Kyrkan faktiskt har sagt i år, svart på vitt, undertecknat i Stockholm den 15 april av pater Thomas Idergard och Ludwig Gelot för Justitia et Pax. Läs texten. Den ligger öppet hos Katolska kyrkan i Sverige. Forma samvetet där, inte i kommentarsfälten. Gå till mässan den 13 september. Gå sedan och rösta, i alla tre valen. Lämna inte sedeln blank av trötthet eller av en falsk fromhet som kallar passivitet för ödmjukhet.

Kristoffer bar barnet över vattnet och upptäckte att det var tyngre än världen. Så är det att vara katolik i Kalmar också. Vi är få. Rösterna är inte få. En röst som formats av Kyrkan väger mer än en röst som formats av rädsla. Jag tänker lägga den. Jag tänker be för dem som lägger en annan. Och jag tänker inte låtsas att söndagen den 13 september är en dag då tron kan stanna i kyrkan medan vi går och handlar.

Helena, Kalmar