En brittisk-amerikansk familj har hamnat i en oväntad diskussion om uppfostran, klass och ett enda frågeord. Dottern har börjat säga ”pardon” när hon inte har hört vad någon sagt. Föräldrarna hade väntat sig det motsatta.

I familjens brittiska språkmiljö är ”what” den vanliga repliken när någon behöver få en fråga eller ett påstående upprepat. Ordet kan betyda både ”Vad vill du mig?” och ”Vad sade du?”. Det används utan större eftertanke av människor från olika samhällsskikt.

Ett ord med social laddning

”Pardon me?” fungerar däremot inte neutralt i Storbritannien. Enligt skribenten Ed Condon, som skriver i The Pillar, kan uttrycket uppfattas som en markör för klass. Det förknippas med en ansträngd, borgerlig stil och med människor som försöker signalera en viss social position.

Det är alltså inte frågan om vilket ord som är artigast i största allmänhet. Samma uttryck får olika värde beroende på plats, familj och omgivning. Ett ord som låter korrekt i ett sammanhang kan uppfattas som tillgjort i ett annat.

Föräldrarna vill lära dottern engelska seder och uttryck, men också låta henne fungera i den lokala miljö där hon växer upp. Målet är att hon ska kunna röra sig mellan olika sociala världar utan att behöva välja bort någon av dem.

Språk som en del av uppfostran

Det gör den lilla ordstriden större än den först verkar. Barn lär sig tidigt att frågor inte bara handlar om information. De lär sig också vilka ord som passar hemma, bland vänner, i skolan eller inför vuxna som har andra vanor.

Föräldrar möter samtidigt en praktisk osäkerhet. Om de korrigerar dottern för hårt kan de avfärda något hon har lärt sig av en välmenande vuxen. Om de låter saken passera kan hon få med sig ett uttryck som väcker fel sorts uppmärksamhet i den brittiska miljö där familjen också vill att hon ska känna sig hemma.

Den första stora frågan ett barn ställer är ofta ”varför?”. Den andra kan vara ”vad?”. I familjen blir den senare frågan en lektion i att språk aldrig bara är grammatik. Den bär också på vanor, minnen och sociala gränser.

Att kunna höra skillnad

Familjens bekymmer handlar inte om att ett av orden är objektivt rätt och det andra fel. Snarare gäller det att förstå vilken miljö man befinner sig i. Att kunna byta ton och uttryck efter sällskap kan vara en social färdighet, men också en källa till vaksamhet.

Condons berättelse är skriven som en vardaglig föräldraanekdot. Den pekar ändå på en större skillnad mellan språkliga kulturer. Samma engelska kan bära olika klassmarkörer på var sin sida av Atlanten, och barn kan upptäcka den skillnaden innan de vuxna vet varifrån orden kommer.

Dotterns ”pardon” blir därför inte bara en fråga om artighet. Det blir ett prov på familjens ambition: att lära henne lokala koder utan att göra henne rädd för att tala, fråga eller byta mellan världar.