Prästbristen är inte en prognos utan ett faktum: lekfolket måste bära mer av församlingens vardag, men kyrkan får inte låtsas att det vigda ämbetet är utbytbart. Den som en söndagsmorgon tar bussen till mässan i en annan stad, eftersom den egna kyrkan saknar regelbunden gudstjänst, vet att detta inte är en organisationsfråga på papperet. Vem öppnar kyrkdörren, undervisar barnen, besöker de sjuka och håller gemenskapen levande mellan mässorna?
Prästbristen syns i det som inte längre blir gjort
Kyrkoåret kräver mer än prästens närvaro vid altaret. Församlingen behöver förbereda dop, följa upp konvertiter, undervisa vuxna i tron, ordna barnverksamhet, besöka äldre och välkomna dem som söker sig till kyrkan. När prästen kör mellan flera orter blir detta arbete lätt liggande på några få trogna – eller försvinner helt.
Här måste lekfolket träda fram, inte som reservpräster utan som döpta kristna med ett verkligt ansvar för kyrkans liv. Ekonomi, fastigheter, kommunikation, katekes, ungdomsarbete och karitativ verksamhet behöver tydliga ansvariga. I en församling där mässan firas på flera språk behövs också människor som kan hjälpa nyanlända att hitta både praktiskt och socialt rätt. Uppgifterna ska inte vila på den som råkar vara mest energisk, utan fördelas med mandat, utbildning och uppföljning.
Detta är inte en eftergift åt modern organisationskultur. Det följer av dopet. Kyrkan är inte en förening där prästen utför allt medan övriga medlemmar konsumerar sakrament och verksamhet. Lekfolkets kallelse är verklig i familjen, arbetslivet, samhället och församlingen. Den som undervisar sina barn i trons grunder eller besöker en ensam församlingsmedlem gör ett genuint katolskt arbete. Ofta är det just det dolda arbetet som håller kyrkan samman.
Den starkaste invändningen måste tas på allvar
Invändningen är stark: Kyrkan är inte en ideell förening, och församlingen kan inte styras som ett företag. Om lekfolk får allt större ansvar i praktiken, kan människor börja tänka att prästen bara är en liturgisk specialist som går att ersätta när ekonomin eller bemanningen kräver det. Den som organiserar mest kan dessutom börja tala som om han eller hon hade sista ordet i lärofrågor, liturgi eller kyrklig disciplin.
Den faran är verklig. Prästbrist får inte användas för att sudda ut skillnaden mellan det allmänna prästadömet och det vigda ämbetet. Prästen är inte församlingens religiösa projektledare. Genom vigningen tjänar han kyrkan på ett särskilt sätt genom att förkunna evangeliet, leda den liturgiska bönen och fira sakramenten. Eukaristin kan inte delegeras till en arbetsgrupp. Lekfolk kan inte ge absolution i bikten, fira mässan eller utföra en biskops uppgift att meddela vigningens sakrament.
Att svara på prästbristen med att någon annan helt enkelt gör det prästen skulle ha gjort vore därför inte kreativitet utan en förvanskning av kyrkans tro.
Gränsen går vid ämbetets uppgift
Men att prästen inte kan ersättas i det sakramentala betyder inte att han ska vara ensam ansvarig för allt annat. Tvärtom skadar det församlingen när prästen blir flaskhals för varje telefonsamtal, beslut och praktisk fråga. En församling där allt måste vänta på prästens godkännande är inte mer katolsk än en församling där prästen reduceras till en ceremoniell figur.
Det behövs en klar arbetsordning. Prästen ska ha det pastorala och sakramentala ansvaret i enlighet med kyrkans rätt och under stiftets ledning. Lekfolket ska få verkliga uppdrag med tydliga gränser: leda bibelgrupper, undervisa i katekes, organisera hjälp till fattiga, samordna frivilliga, sköta ekonomi och välkomna människor som söker sig till kyrkan. När prästen inte kan vara närvarande kan lekfolk, enligt kyrkans ordningar, leda bön och gudstjänst utan mässa. Men språket måste vara ärligt: en ordets gudstjänst är inte en mässa, och en bönegemenskap får inte beskrivas som om den vore det.
Det kräver utbildning. Lekfolk ska inte kastas in i församlingsledning bara för att fylla ett tomrum. De behöver kunskap om katolsk tro, kyrkans rätt, barnskydd, ekonomi och konflikthantering – och veta när en fråga ska föras vidare till prästen eller stiftet. Ansvar utan bildning blir lätt övermod eller utmattning.
Församlingen ska inte vänta på att bli räddad
I Stockholms katolska stift gör avstånden och de begränsade prästerliga resurserna det nödvändigt att tänka om kring vardagens församlingsliv. Lösningen är inte att kräva att prästen ska vara överallt samtidigt. Inte heller kan några få eldsjälar bära allt tills de går sönder. Församlingsledningen måste byggas som ett samarbete: prästen leder det som hör till hans ämbete, och lekfolket tar ansvar för det som faktiskt kan och bör bäras av lekfolket.
Det kräver mod från båda håll. Präster måste våga delegera utan att abdikera från sitt ansvar. Lekfolk måste våga tjäna utan att göra varje uppdrag till en plattform för personlig makt. Alla måste kunna säga nej till uppgifter som överstiger deras kompetens. Ett besök hos en sjuk församlingsmedlem, ett barn som lär sig korstecknet och en nyanländ familj som hittar in i gemenskapen är inte sidoprojekt. Det är kyrkans konkreta liv.
Den som kommer till en församling ska möta både ett altare och ett folk. Prästen kan inte ersättas vid altaret, men han ska inte heller behöva vara ensam utanför det. Lekfolket får göra mycket – och måste göra mer. Just därför måste kyrkan vara noga med vad endast det vigda ämbetet kan göra. När gränsen hålls tydlig blir lekfolkets ansvar inte ett hot mot prästen, utan ett sätt att bära kyrkan tillsammans.