Vid Gregorianauniversitetet varnade kardinal Pietro Parolin, Heliga stolens statssekreterare, den 28 oktober för att totalitära anspråk lever kvar efter 1900-talets regimer. Nationalsocialismen, kommunismen och fascismen tillhör historien, men fenomenet i sig gör det inte, sade han enligt Vatican News. Det bottnar i frestelsen att vilja ”vara som Gud” och att kontrollera hur människor lever och tänker.
Parolin höll öppningsanförandet vid en internationell akademisk konferens om Heliga stolen och 1900-talets totalitära system. Konferensen arrangeras av Gregorianauniversitetet och Påvliga kommittén för historievetenskaper och pågår till den 29 oktober.
Förhandlingar för att skydda katoliker
I sin genomgång av pontifikaten från Pius XI till Johannes Paulus II beskrev Parolin Heliga stolens hållning till de totalitära systemen. Enligt honom upphöjde regimerna samhällsklassen, rasen eller staten till Guds plats och skapade politiska religioner där människan förlorades i kollektivet.
För att skydda katoliker under dessa regimer valde Pius XI först förhandlingens väg: med Sovjetunionen, det fascistiska Italien och Nazityskland. I mars 1937 utfärdade han tre encyklikor som fördömde nationalsocialismen, kommunismen och den antikatolska liberal-socialistiska regimen i Mexiko.
Parolin framhöll också att Pius XII efter kriget, trots sin bestämda antikommunism, sökte en överenskommelse med ”folkdemokratierna” i Tjeckoslovakien, Ungern och Polen för att lindra förföljda katolikers lidande. Enligt kardinalen var det de kommunistiska regimerna som avbröt dialogen.
Östpolitiken hade ett religiöst mål
Under Johannes XXIII och Paulus VI blev dialogen med Östeuropa en ny linje i Heliga stolens diplomati. Målet var enligt Parolin främst att ge den katolska kyrkan större utrymme att leva och verka i denna del av Europa, i medvetande om att de kommunistiska regimerna skulle bestå under lång tid.
Kardinal Agostino Casaroli var den främsta arkitekten bakom denna östpolitik. Parolin sade att den ”väsentligt” bidrog till internationell avspänning och att valet, trots begränsade resultat, var riktigt enligt historikernas enhälliga bedömning.
Johannes Paulus II avbröt inte förhandlingarna med Östeuropa, framhöll Parolin. Övertygad om de kommunistiska regimernas svaghet satsade han samtidigt på att mobilisera kristnas samveten och stärka de europeiska folkens historiska och kulturella identitet. Enligt Parolin var målet inte enbart kommunismens fall utan en rekristianisering av Europas folk – en förhoppning som, konstaterade han, förblev ouppfylld.
