Vad kostar ekumeniken oss?

Katoliker ska samarbeta med Svenska kyrkan, men inte köpa ekumenisk vänskap genom att göra sin egen tro osynlig.

Det märks i det lilla: en buss till söndagsmässan i februarikylan, en träkyrka där den katolska församlingen lånar ett rum, en luthersk granne som skickar en julhälsning och ställer upp när någon behöver hjälp. I en församling där mässan firas på tre språk kan den lutherska grannen dessutom vara den som hjälper till när lokalen inte räcker till.

Detta är inte hövlig diplomati. Det är vänskap, och vänskap är en av ekumenikens mest trovärdiga former. Men just därför måste vi kunna tala om priset. När katoliker undviker ord som offer, prästämbete, kyrkans enhet och Kristi verkliga närvaro i eukaristin för att ingen ska bli obekväm, blir evangeliet inte mer begripligt. Det blir mindre.

Den försiktiga tonen har ett starkt försvar

Den som vill tona ned skillnaderna har ett seriöst argument. Sverige är sekulariserat, och kristna församlingar är ofta små och trötta. Svenska kyrkan och Katolska kyrkan delar tron på den treenige Guden, dopet, Bibeln och Jesus Kristus som världens frälsare. I många städer ber man tillsammans och samarbetar kring människor som saknar mat, skydd eller en väg ut ur ensamheten. Varför då lägga tonvikten på det som skiljer?

Argumentet fortsätter: De flesta möter inte kyrkan genom lärodokument utan genom ansikten. Om katoliker ständigt betonar olikheterna kan det låta som om renlärighet betyder mer för oss än kärlek. Den som redan tror att kyrkorna bara konkurrerar om inflytande får då sin misstanke bekräftad. Ekumeniken behöver därför, säger man, mindre teologisk markering och mer gemensamt liv.

Detta är inte ett dumt argument. En katolik som behandlar Svenska kyrkan som en andlig främmande makt har missat både historien och nåden. Vi ska inte förneka det goda Gud verkar hos andra kristna, och vi ska inte använda lära som ett vapen i varje samtal. Värdig ekumenik kräver lyhördhet, tålamod och förmåga att lyssna.

Enheten blir inte sannare av att läran blir vagare

Ändå håller invändningen inte hela vägen. Kärlek är inte detsamma som att sudda ut identiteten. En luthersk vän behöver inte att jag låtsas att våra kyrkor lär samma sak om eukaristin. Hon behöver veta att jag tar hennes tro på allvar nog att tala sant om min egen. Annars blir relationen artig men ytlig.

Katolsk lära är inte en samling särintressen som kan läggas åt sidan för att skapa trivsel. Den uttrycker övertygelsen att Kristus har anförtrott kyrkan ett synligt uppdrag, att apostlarnas tro ska bevaras och att enheten inte bara är en känsla utan också gemenskap i tro, sakrament och kyrkligt liv. Därför ska vi förstå varför full enhet ännu inte finns.

I Stockholms katolska stift möts människor från flera kontinenter, språk och kyrkliga erfarenheter. Där finns också lutherska grannar som hjälper till när lokaler saknas eller när någon behöver stöd. Just där blir frestelsen stark att tala så allmänt om kristen enhet att ingen längre hör vad katoliker faktiskt tror. Men mångfalden gör tydlig lära viktigare, inte mindre viktig.

Så ser en hederlig ekumenik ut

Vi bör be tillsammans där det är möjligt och rätt. Vi bör samarbeta med Svenska kyrkan när människor behöver mat, skydd, besök eller hopp. Och vi bör tala öppet om skillnaderna utan triumfalism. En katolik ska kunna säga: ”Vi delar mycket, men vi är inte ännu en kyrka.” Det är inte ett avvisande. Det är en bön om en sannare enhet.

Präster och lekmän bör därför sluta använda ekumenik som ursäkt för teologisk vaghet. Predikan behöver inte bli polemisk, men den får inte bli innehållslös. Katolska föräldrar ska kunna förklara för sina barn varför mässan inte bara är en samling, varför kyrkans lära spelar roll och varför respekt för andra kristna inte kräver att man låtsas bort skillnader.

Den lutherska majoritetskyrkan bör å sin sida inte begära katolsk vänlighet i utbyte mot katolsk tystnad. Den som verkligen vill ha enhet bör vilja veta vad den andre håller fast vid. Vänskap som inte tål sanningen är bara samförståndets tunnaste fernissa.

Ekumeniken kostar tid, ödmjukhet och beredskap att bli korrigerad. Det är ett pris vi ska betala. Men den får inte kosta oss vår lära. Gå därför till den lutherska grannen med öppna händer, be tillsammans när kyrkans ordning tillåter det och tala tydligt om vad katoliker tror. Enheten ska sökas i sanningen, inte köpas genom självutplåning.