Bussen från Jönköping till Mariakyrkan är full på söndagsmorgnar i februari, när ungdomarna sover mot fönstret och det är mörkt redan vid aftonbönen. Men i bussen sitter ingen som någon gång har blivit tillfrågad om han vill bli präst. Det är min klagan: vi ber för kallelser varje söndag, och sedan gör vi ingenting som skulle kunna föda dem.

Vi ber om arbetskraft men skördar ingen

Stockholms stift tjänar ett helt land med ett tjugotal präster, varav många är gamla och många importerade från Polen, Indien och Vietnam. Det är en gåva vi ska vara tacksamma för – och samtidigt ett tecken på att vi själva inte föder några. Ingen av de nordiska länderna har ett eget seminarium. Den unge svenske mannen som hör en kallelse måste lämna hemlandet, språket och församlingen för att utbildas, ofta i Rom eller i en annan biskops stift, och hoppas att han kommer tillbaka. Vi har externaliserat hela kedjan från kallelse till präst, och förvånas sedan över att kedjan är tunn.

Problemet är inte först ekonomiskt eller organisatoriskt. Det är kulturellt. Vi har lärt oss att kallelse är något privat, nästan pinsamt, som man inte nämner vid middagsbordet. En mor som misstänker att hennes son kan vara kallad vet inte om hon ska glädjas eller sörja. En ungdomsledare som ser något särskilt i en sjuttonåring vågar inte säga det, av rädsla att verka påträngande. Så blir tystnaden vår pastoral metod, och tystnad föder inte präster.

Motargumentet: tvinga inte fram kallelser

Här är den starkaste invändningen, sådan de som bär den skulle formulera den: kallelse är Guds verk, inte kyrkans rekrytering. Den som pressar unga män mot seminariet – med värvningskampanjer, med förväntansfulla blickar från predikstolen, med idén att varje begåvad ungdom är ett potentiellt ämbete – riskerar att få präster som blivit präster för att någon annan ville det. Kyrkans historia visar att tvång och socialt tryck ger olyckliga präster och skadade församlingar. Bättre få och fria än många och rekryterade. Dessutom, säger man, har alla dopade en kallelse: till helgonförklaring i vardagen, till äktenskap, till diakoni. Att himla upp ämbetet kan bli ett sätt att degradera alla andra.

Detta är ingen svag invändning. Den har rätt i det väsentliga: ingen människa kan tillverka en kallelse, och varje försök är ett övergrepp mot den unges frihet. Jag ger med mig i det.

Men friheten kräver att någon talar

Ändå håller jag min ståndpunkt, av ett enkelt skäl: frihet förutsätter att alternativet finns i rummet. En ung man kan inte fritt överväga prästämbetet om ingen någonsin har nämnt det som en möjlig framtid för honom. Att tala om kallelse är inte att tvinga – det är att ge honom det enda material han behöver för ett fritt val. Tystnaden vi kallar respekt är ofta bara rädsla, och rädslan har kostat oss en generation.

Vad krävs då? Tre saker, och ingen av dem kostar något.

  • Familjen. Föräldrar ska inte forma sina söner, men de ska be för dem med öppna händer – och våga säga, en gång, att de skulle stå bakom en kallelse. Många präster berättar att en enda sådan mening från mor eller far var avgörande.
  • Bönen. Inte den allmänna bönen för kallelser, som vi redan har, utan bönen med namn. En församling som ber för sina ungdomar vid namn, och som ber dem själva att be om att få veta sin väg, förändrar luften de andas.
  • Den ärliga predikan. Ingen ung man kallas av en förskönad kyrka. Predikan som döljer att ämbetet kräver celibat, ensamhet och trohet i en tid som hånar allt tre, lockar ingen. Predikan som talar sanning om kostnaden – och om glädjen – är det enda som förtjänar hörseln.

Och vi behöver en nordisk infrastruktur av vänskap, inte av värvning. Ett nät där präster i Stockholm, Oslo och Helsingfors känner de unga män som överväger seminariet, och där ingen reser ensam. Vår egen församling firar mässan på svenska, polska och arabiska; den unge mannen som funderar där sitter mellan tre språk och hör ändå ingen nämna hans framtida ämbete. Kyrkan i det tysta, som vi minns i dessa veckor, levde just av sådana nät: människor som bar varandras kallelser när institutionerna var borta. Vi är inte förföljda, men vi är tunnsådda, och tunnsådd kräver samma omsorg om varje korn.

Vad jag ber läsaren göra

Till den som läser detta och har en son, en brorson, en ung man i kör eller i ungdomsgruppen: be för honom vid namn denna vecka, och säg till honom, en gång, att om Gud kallar honom skulle du inte stå i vägen. Till prästerna: nämn prästämbetet i predikan en gång i kyrkoåret, utan skam och utan försköning. Till biskopen i Stockholm: bygg det nordiska nätet för dem som redan hör något – de finns, jag har sett dem i bussen.

Kallelse är Guds verk. Men att en ung man ens hör den, i februari-mörkret, med bussen väntande och predikan på väg – det är vårt verk. Låt oss börja göra det.